sportjunkie

Har på mig t-shirt, en stor svart, som täcker obehaget under. Det som bevisar hur jag handlat fel och inte är shysst mot min kropp eller mot min omgivning. Men det ter sig så. Och jag förundras över hur det kan vara så bra och över två-tre dagar bli ett svart mörker som jag nästan inte klarar att ta mig igenom. Det är alldeles för svårt på egenhand. Gråter mkt i ensamhet, inte för jag tkr synd om mig själv, snarare för jag tkr synd om min omgivning och min stackars kropp som under allt skit skriker om hjälp.
Det är som två krafter drar i mig och den ena starkare än den andra. Men den andra bättre och mkt mer ömmare. Jag vill vårda och göra det som är kul. Jag vill göra det som jag drömmer om, våga skratta,ta för mig, testa och träna. Jag som älskar träningen, sportandet, fysiska utmaningen.
Nu sitter jag här, heffaklumpen herself och vill knappt gå på thaiboxningen ikväll. Totally messed up är jag. !

ps. det knackade på dörren. Martina stod där. Bra vän. Pratat lite, fyllt på med energi. Nu låter jag bli att ställa krav och mål. En dag i taget..!