Som en hård & kall vägg.
Slår mig igenom den gråa tunga betongvägg som slår hårt på mig. Tillbaka.
Möttes av leendet som värmer mig ut till tårna & kyssen som får mig att bli nervös.
Sthlm,tumba. Allt är sig likt. Förutom att färgskalan på löven är en blandning av brunt&gult.
Friheten í att läsa bok efter bok, äta gott & skita i allt har varit både bra & dålig. ´
Jag kan inte klaga, resan var underbar & Gilette förtrollar mig lika mycket varje gång.
Men rutinerna & de goa myskilona runt magen är inte lika kul. Inte för mig.
Jag vet, sånt ska inte ha betydelse. Det har inte det, egentligen, inte för mig, inte för han.
Men i Sverige kmr betongväggen, kall & hård. "SÅhär ska man va,Såhär ska du se ut"
Och plötsligt får jag lite skam över att jag gottat i baguetter, inte rört på mig.
Jag orkar inte vara sådär förbannat duktig jämnt!!
Vill säga FUCK OFF! Ingen äger mig, jag kan förfan se ut hur fan jag vill. Men riktigt så tuff är jag inte.
Innerst inne är jag ändå "sporttjejen som älskar o röra på mig" Men när det känns som alla andra förväntar sig att jag ska evigt va i toppform, då blir pressen för stor.
Kall betongvägg. spränga dig i bitar, det är vad jag vill göra !
PS. Foton kmr och en alltmer glad text.
