sportjunkie

Finns det en plats för oss tänkare? Oss som känner och ser men inte alltid pratar.
Finns det en plats för oss ledsna? Lr dem som behöver stöd i svåra livssituationer. Förstår folk tyngden av sorg? Förstår människor som lever i livets glada dagar tyngden av en hemlighet som tär en i bitar. Vill man förstå? Vill man ens förstå? Vem vill ta på sig andras problem och laster? Alla har vi något som skaver som ylle mot huden. Vem har tiden att hjälpa den andre?

Jag känner mig hopplöst låg idag. Jag har stödet från några få personer, riktiga vänner. Jag vill inte ta emot allt stöd, jag vill inte va en börda. Vem vill vara en sån? Som en finne på näsan som växer sig röd om man skrapar på den. Men man måste liksom öppna upp såret för att det ska läka. Just där står jag nu. Ett öppet sår, sårbar och ledsen. 20 år på fredag. Då tänker jag le hela dagen. Mår jag skit tänker jag förneka det faktum för min födelsedag ska inte gå åt spillo... inte en gång till. En dag i taget, tills dagarna inte längre är något man måste kämpa sig igenom. För mig och för er, M & O, för er ska jag ta en dag i taget.
/ Anna