sportjunkie

Just nu rinner tårar.
Tårar av svek, ilska, sorg, hat, kärlek, rädsla, glädje.
Min kropp skakar och mitt sinne har ingen grund att stilla tankarna på.
För förvirring och framtida bekymmer ligger och gror. Det sker nu. alltihop.
Allt som kunde ha skett för 1, 3, 5 eller 10 år sen.
Jag ler ena stunden, bryter ihop nästa. Förundras över mina reaktioner.
Tilllåter kroppen & känslorna styra hur dem vill. Just nu spelar ingeting någon roll fastän det är så mkt som spelar så stor roll ändå.
Jag gör det  jag ska, på rutin, för en trygghet finns i det. Stegen till beslut har jag klarat att ta själv många gånger förut. Det är inget nytt, klara mig själv.
Men jag tackar dem som är omkring mig för stöd, bara för dem finns. Det räcker gott&väl. vänner, jag behöver, jag behöver er men på mitt sätt. Ge mig tid just nu för tiden är det ända som är säkert.
Hur svarar man på en så enkel fråga som "hur mår du?" när man själv inte vet.
Nu sluta tårarna rinna och blicken känns tom. Det tycker jag är värre, att känna mig hopplöst tom. Inga känslor alls skrämmer mig mer än vågen av känslor som kan rinna över närsomhelst.
Som två blev en blir en till två och dessa skiljs åt på väldigt många sätt.
Två som blev en fick tre och vi tre står nu och vet varken ut eller in. Vem eller vart, när eller hur.
Bröder, jag har er och ni har mig. Varandra.
Skriva sa mormor, skriv ner känslorna. Jag gör det just nu, bearbetar, gråter, tänker.
Försöker att slå känslorna åt sidan också för inom kort är det jag, min framtid och mitt mål som ska bestämmas av några människor som inte känner mig.
Jag undrar hur jag ska tackla utmaningen. Är peppad och motiverad, att vara mig själv är det som räknas och räcker inte det så är det inte fel på mig. Utan ödet vill något annat.
Så ser jag på saken.

andas in, andas ut....