sportjunkie

En reflektion av dagens sparringträning:
Morgonensmood var inte det bästa. Pmskänslor. Dvs. Anna är nära bristninggränsen. Jag är känslig mot beröring,kräver en större bubbla kring mig och självförstroendet är skört som en tråd. Vi åkte mot träningen med motivationen på topp, fast egentligen ville jag lägga mig och sova. Jag blir lite "gömmer mig, ingen ser mig" när pmsen nalkas.
Passet var bra. Svetten rann men thaiboxning kräver ett hårt & tufft psyke. Så rädslan och lite nerver infann sig. När väl sparringen satte igång kände jag hur jag backa alltför mkt. Tog många hårdaslag och tryckte ner mig själv i marken. Det blir så, det får bli så och nu känner jag mig ändå stolt. Jag tog mig dit. Jag prestera det jag kunde. Fick pepptalk av Oscar påvägen hem. Beundrar oss att vi kan träna ihop detta sätt. Däremot bestämde vi oss för att sparringen kör vi mot andra personer. Att slå den man älskar och en irritation uppstår däremellan är inte värt att besvära humöret för. Fan va jag skriver flummigt. Alltför många slag i huvudet idag kanske?
Men så är thaiboxningen, tuff men stärker än varje gång man klarat att utföra ett bra pass.
Jag får ha i åtanke att det trotsallt var 2 veckor sen jag börja träna igen och dessutom mitt första sparringpass sen förra året!!
För er som inte förstår vad jag snackar om så är "sparring" en träning då vi inte kör med pads eller bara teknik utan man får köra "matchliknande" träning och har skydd på sig. Men ingen som bestämmer vilket slag som kommer eller vilken spark som hamnar vart. Friare men hårdare....

NU vankas dush,mellis & en jääävla go lunch hemma:)